Jag byter blogg

Jag finns numera på http://enemeliealmen.blogspot.se/

Välkommna!

Eller kampen om tiden.

 

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.

 


Kring Paul Auster.



Kvällssolen sipprar in genom byggnadens panoramafönster och fiskmåsarna seglar i zickzack över grönskande trädkronor i parken utanför. Stadsbiblioteket är fyllt till bristningsgränsen inför Paul Austers besök och Camilla har snällt hållit en plats på hyfsat läge långt fram till vänster åt mig. Trots att luften börjar bli ansträngd känner jag mig upprymd och mottaglig. Det är som alla kanaler öppnats. Samtliga sinnen suger girigt i sig intrycken från miljöns alla berättade och oberättade historier. Jag känner att ibland kan det verkligen vara så här klyshigt enkelt. En begynnande sommar blir startskottet varje år. Auster kommer upp på scenen och publiken applåderar. För frågorna står Lise Bach Hansen, företrädare för motsvarande arrangemang på andra sidan sundet. På stötig engelska med påtaglig dansk brytning misslyckas hon dock att skapa dialog och samtalet faller platt på hennes oförmåga att plocka upp trådar. Och ändå är jag inte besviken, utan ser på mannen framför mig i beige tyllkavaj, fragmentariskt skrivande i sin Moleskinebok i pocketformat, och stoppar all hans inspiration i min egen ficka.

Myter om tiden.


Ja, inte var det bättre förr iallafall.

Ögonblick.

Jag vaknar klockan sex och dricker kaffe i köket medan molnen, likgiltiga inför vår längtan efter ihållande soltimmar, sakta förflyttar sig över himlavalvet. Jesper sover. Radion spelar P1.

 

Vid lunchtid åker jag, mamma och bror till Slottsparken med Alice. Vi diskuterar valet och den progressiva kärnkraftspolitiken. Jag tror på sol, vind och vatten och att man inte ska ta mer än man får. Min bror säger att jag är naiv och menar att man idag bygger nya, säkra kärnkraftverk och inte tar de gamla i bruk. Jag påminner honom om den mänskliga faktorn och om all olja som våldsamt flödar ut från jordens inre. Vi suckar unisont. På caféet äter jag hembakat surdegsbröd med gravad lax medan jag i ögonvrån följer molnens makliga färd över den norra hemisfären.

 

Senare släpper mamma av mig vid Amiralsgatan där jag möter upp Jesper för att äta pho på vår favvovietnames. Stället finner vi dock stängt och tillbommat och Jesper skjutsar mig på pakethållaren genom Kungsgatans lummiga allé mot Värnhem. Varm av lycka vilar jag kinden mot hans rygg och lägger armarna om honom. Drar in dofterna av de syrener som ännu inte blommat ut, och låter ögonblicket svämma över.

Vi hamnar på El Patio och beställer in två stycket biffrätter med alldeles för mycket potatis. Jag äter köttet i små bitar, tuggar långsamt och känner hur det lägger sig som klumpar i magen. Jag lägger ner besticken och dricker mitt citronvatten i djupa klunkar.

 

Jesper går till jobbet och jag ringer runt efter kaffe och samtal utan att få napp. En halvtimme senare står jag utanför dörren till vår trappuppgång men med värmen i kroppen och med fokus på dagen, låser jag istället upp cykeln och börjar trampa mot Limhamn. I över en timme vandrar jag runt bland husen och hoddorna i hamnen, samtidigt som jag föreställer mig kommande kapitel. Håret lockar sig i den fuktiga havsluften. ”Sen”, tänker jag. ”Nu är jag här”.


Läst i Maj.


Karin Boye – För lite

Jag läser Boye och finner svar på oformulerade frågor. Mer omdöme än så behövs egentligen inte. Hennes alster står mig till tröst trots att hon själv var ledsen.

 

Ali Al Aswaany – Yacoubians hus

Det finns en träffande kommentar angående utformningen av pocketutgåvans framsida, och jag undrar om jag kanske skulle ha uppfattat innehållet annorlunda i det fall jag läst den inbundna versionen.? Bokens samtliga huvudtrådar kretsar kring sex och sexualitet, och kanske hade jag uppmärksammat en annan nerv i historiernas ordalydelser om inte dessa varit förpackade i ett sex-and-the-city / barnutgåvan-av-tusen-och-en-natt–fodral. Ty den enda historien som riktigt griper mig med allvar är den om Taha som internaliserar fundamentalismens retorik. Resten upplevde jag som någon form av tragikomisk fars. Tyvärr..


Halvvägs.

Märkligt väder med isvind och sommarsol. Pysslar hemma i lägenheten med (sol)brända armar och nyduschat hår som luktar kokos. Balkongdörren står öppen och jag sätter mig ned med en vodka cranberrie och lägger upp mina dagströtta fötter på balkongräcket. Känner inte alls någon vidare lust att förpassa mig till möllan och beblanda mig med sommaryra studenter och skrålande ölglas. Jag trivs bättre här.. Sista tentan idag - Nu är jag halvvägs till syrra. Efter tentasammanslutningen i parken och kartongbärandet åt en flytande klassyster, sitter jag matt men nöjd i en sommarsval lägenhet i södra Sverige.
Himlen är klarblå och jag har sommarlov..

Helgbetraktelser

Prolog

Mina ambitioners naiva rytmik är ett avslutat kapitel. I kölvattnet efter en smärtsam insikt om ett sinande intresse för kreativa anspråk, försöker jag desperat rädda vad som räddas kan, av en drunknande självkänsla.


Händelse

Det blir kväll en lördag. Jag och min man cyklar i ljummen medvind till en lägenhet på Amiralsgatan. I ett rum med tre meter till tak, bekänner värdinnan med ett glas vin i handen, att hon hemsöks av liknande problem som jag - alltså ett frekvent uppskjutande av kreativa göromål till morgondagen med ursäkten att man lider brist på tid, rum, plats eller inspiration. (Helst allihop). I en fullkomlig världsbild ingår det inte någon mojnande drivkraft. Med medgivandet i luften känner jag mig både lättad och skuldfri. Därefter fortlöper kvällen som om inget sagts och vägen hem går förbi operagrillen.


Epilog

Under måndagseftermiddagen börjar jag läsa en ny roman vari kärnan av min karaktärsproblematik snabbt avslöjas med orden(..)utvecklas inte av sig själv. Det fordras arbete. Disciplinerat. Man får inte vara…lat.”


Kontenta

Lättja är en lätt favorit. Skärpning, ekar en uppfordrande röst från barndomens skugga, och heligt knappar jag in ett löfte över tangentbordet om att prioritera fokus, mobilisera sinnena och acceptera förändringar. Och skulle jag snedda någonstans, så gör jag det utan bortförklaringar.


Mellan trivialiteten och saligheten.

Jag byter månad med vin i kroppen, vaknar varm och väntar in dagen som tar sig allt längre i kampen om tiden. Kanske är det ljuset som fäster förnimmelser av märkvärdighet och verklighet i hemmets vrår och väggar. Jag drar in dofterna, öppnar fönstrena och ställer balkongdörren på glänt för fria flöden och ett skapande sammanhang. Jag påminns om att detta är en vardag jag delar och till ljudet av hans röst sår jag frön av ro att gro i kroppen. Lycka må låta platt, men den känns inte så.

Omformulering.

Varje morgon är en parafrasering av refrängen i Cecilia Vennerstens "Det vackraste jag vet".
På söndag börjar nästa vers.

S(k)öndag.

Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.

Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.

Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.


Om vägen till Köpenhamnsvägen.

Vi befinner oss vid ett avgörande där väntan tar sig igenom hålen i verkligheten och reformerar alla öppna frågor till slutna svar. Timmen är slagen för längtans slutstrid och rastlöshetens torra rundgång ger vika för drömmens väna omfång. Tyst fäster jag ett löfte mot din skuldra och till ljudet av ett stilla snöfall, somnar du med himlen mot din bröstkorg. I ett andetag inser jag syftet med februaris varsamma rättframhet och med eftervärlden i rummet bredvid, bidar jag vår tid på gammalt vis..

 

 


Samtidsstycke.


Jag och Anna var på Simpan och till ljudet av omgivningens dämpade sorl i det mjukt belysta rummet, förnam jag en svunnen känsla av en annan tid. En sagornas och lägereldarnas tid. Vi pratade om fäder, Wilde och konvalescensens ädla konst medan vi drack te och kaffe och delade på en chevréciabbata med valnötter och honung. Stearinljusets låga dansade jakande mellan våra ord och bakom mig satt någon och förde anteckningar i en Moleskinbok med bruna läderpärmar. Det är tillvarons mjuka detaljer jag är svag för.

 

 


(Över)mod.



Halvvägs till hybris känns som en lagom höjd att lägga ribban på.


Foglossning, (om förberedelse).

Friheten jag vinner på få tecken handlar egentligen om en omformulering i min tillvaros inre krets. Ett förvaltarskap i upplösning. I luckorna mellan orden finns rum för innovation som får mitt obeslutsamma jag att pendla mellan formgivning och fatigue. Ett ovanligt utrymme som ömsom nydanar ömsom lamslår. Jag förbehåller mig rätten att rikta tecknen mot egna konklusioner och använder orden jag aldrig yttrar till att för hand göra tillvaron större. I ett förberedande stadium. Vilken inverkan det får min sociala kontext är för tidigt att spekulera i men ju närmre jag kommer mina egna beslut desto svårare blir det att gömma sig bakom andra. Nu är tid att läsa på.

 


Läst i januari.

Stieg Larsson – Luftslottet som sprängdes
Efter strikt skönlitterär avhållsamhet under jul och nyårshelgen till förmån för tentaplugg, var detta den perfekta avkopplingen. Kravlös läsning där det i princip räcker med att svepa blicken över sidorna för att absorberas av intrigen, fängslat vända blad och slippa tänka själv.    


Unni Drougge – Lutherska badet
Mitt första möte med Drougge blev en relationshistoria om otrohet, vänskap och moderskap där myten om mannen förmedlas med träffsäker ironi som lockade många förtjusa fniss från min sida. En lättläst feel-good roman.  

 


Nordanvind.

Kung Bore ställer och styr och jag fortsätter att släpa runt min cykel i smutsig snömodd och i rastlös väntan på besked om lägenheten på Köpenhamnsvägen.

Igår provade jag cirkelfys för första gången och kom hem med en infernalisk träningsvärk i Triceps och Gluteus Maximus. Käck som jag är tyckte jag dock inte att jag fått utlopp för all energi och i jakt på fler endorfinkickar bestämmer mig för att gå på medeljympa ett dygn senare. För att få pulsa lite utan styrketräning. Så nu sitter jag här efter att först ha släpat cykeln genom halva stan, studsat runt som en vettspoling i dryga fyrtiofem minuter och kämpat mig med packning upp för fyra trappor, med en omöjligt ännu intensivare värk i armar och rumpa.

Men med ny lektyr, Elliott Murphy i högtalarna och en välförtjänad portion fil, cashewnötter, banan, russin och mandel, känns det ändå helt ok.


Överflöd

I begynnelsen var ordet, idag är Apple. Läs här  http://anders.mmmalmo.se/2009/08/12/nagra-tankar-om-overflod-och-agande/ vad Anders Mildner skriver om vår tids överflöd och den digitaliserade kulturens inverkan på vår identitet.
 
Ibland kan jag leta i dagar efter något som visar sig ligga i jackfickan, på byrån eller i handväskan. Likställt med detta har jag outsägligt svårt att tolka det som finns lättillgängligt och överflöd i allmänhet passiviserar min uppmärksamhet. Jag vet inte vilken typ av syndefekt det tillskriver mig men jag har helt missat poängen med en mångfald som drunknar i sitt eget överskott och vars behändiga tillgång får sökandets natur att vissna.
Jag är rädd för att vi mitt i all frosseri ska glömma våra egna berättelser. 

Vinterbön.

Jag skuldbelägger januaris sakta mak och bedyrar högt för alla och en var att om månaden inte snart är slut så kommer jag att lägga mig i fosterställning på golvet tills världen har lagat Haiti och gett mig v å r-tid och ork att omsätta all nedkyld längtan i handling. För trots att jag vet att det bara är jag som kan påverka min egen riktning så förmår jag mig inte mer än att smsa LIV till 72990 och passivt invänta en vändning. 

 


Känsla för nyårslöften

Vant formar vintern sitt sista sammanhang
Och när klockorna slår i evangeliernas tid
Sluter sig dina händer runt mitt fokus
Och jag förseglar vår tid i ett evighetsperspektiv
Och lutar mig tryggt mot löftena om oss

 


Tidigare inlägg
RSS 2.0