S(k)öndag.
Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.
Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.
Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.
