en Em

Prolog

Mina ambitioners naiva rytmik är ett avslutat kapitel. I kölvattnet efter en smärtsam insikt om ett sinande intresse för kreativa anspråk, försöker jag desperat rädda vad som räddas kan, av en drunknande självkänsla.

Händelse

Det blir kväll en lördag. Jag och min man cyklar i ljummen medvind till en lägenhet på Amiralsgatan. I ett rum med tre meter till tak, bekänner värdinnan med ett glas vin i handen, att hon hemsöks av liknande problem som jag - alltså ett frekvent uppskjutande av kreativa göromål till morgondagen med ursäkten att man lider brist på tid, rum, plats eller inspiration. (Helst allihop). I en fullkomlig världsbild ingår det inte någon mojnande drivkraft. Med medgivandet i luften känner jag mig både lättad och skuldfri. Därefter fortlöper kvällen som om inget sagts och vägen hem går förbi operagrillen.

Epilog

Under måndagseftermiddagen börjar jag läsa en ny roman vari kärnan av min karaktärsproblematik snabbt avslöjas med orden”(..)utvecklas inte av sig själv. Det fordras arbete. Disciplinerat. Man får inte vara…lat.”

Kontenta

Lättja är en lätt favorit. Skärpning, ekar en uppfordrande röst från barndomens skugga, och heligt knappar jag in ett löfte över tangentbordet om att prioritera fokus, mobilisera sinnena och acceptera förändringar. Och skulle jag snedda någonstans, så gör jag det utan bortförklaringar.

Kairo via Köpenhamnsvägen.

Edgar Allan Poe – Guldbaggen

Efter ytterligare botanisering bland min sambos bokskatter, fann jag en samling noveller av deckar/sci-fi/skräckgenrens urfader. En del riktigt råa berättelser som garanterat fick många att höja på ögonbrynen i början av 1800-talet.

Bodil Malmsten – Sista boken från Finistère

Mitt första minne av Bodil är från tv4s nyhetsmorgon en sommar för sju år sedan. I vilket syfte hon var där minns jag inte men något i hennes röst när hon frankt fraserade ”jag gillar statens järnvägar”, fick mig att fastna. Kanske var det betoningen på ”staten”, (jag var väldigt uppmärksam på kollektivismens alla attribut på den tiden), som fäste mitt intresse. Kanske var det hennes fräknar. Hur som helst finner jag mycket nöje i att läsa trädgårdsbravaderna på Frankrikes västra spets. Synd då att detta var sista boken från Finistère.

George Orwell – Djurfarmen

Klockren satir om kommunismen i ett nötskal.

Jag byter månad med vin i kroppen, vaknar varm och väntar in dagen som tar sig allt längre i kampen om tiden. Kanske är det ljuset som fäster förnimmelser av märkvärdighet och verklighet i hemmets vrår och väggar. Jag drar in dofterna, öppnar fönstrena och ställer balkongdörren på glänt för fria flöden och ett skapande sammanhang. Jag påminns om att detta är en vardag jag delar och till ljudet av hans röst sår jag frön av ro att gro i kroppen. Lycka må låta platt, men den känns inte så.