en Em

Februari ger vika inför en annalkande årstid och genom persiennerna sipprar solljuset in i rummet och ringlar sig som honung över parketten. Jag vaknar intill en varm kropp och dröjer kvar en sekund i varats uppvaknande, sömnens sista känsla, innan jag går ut i köket och sätter på kaffet.

Stunden senare kommer mamma för att notera musiksamlingen och de för henne okända inventarierna. Därefter forslar vi flyttkartonger till Södra Förstadsgatan där ett sista avsked tas. Lite bilder och en klapp på väggen. Tack för platsen den här tiden. Vid Kronprinsen tar jag fel och kör ett varv för mycket runt Pildammarna innan vi hittar rätt och parkerar på en bakgata till Köpenhamnsvägen. Ute strålar vinterns sista dag och jag vänder ansiktet mot solen och drar girigt i mig ljusvågor och plusgrader. Vi går ett förväntansfullt varv runt fastigheten och räknar våningarna, fönstren, stegen, husen, träden. Tror att det är den tredje balkongen från vänster. Högst upp. Kan man kalla det takåsar trots att husen inte står tätt?
Slumpmässigt äter vi brunch på Major Nilssons Kök och Dehli. Jag koncentrerar mig på den kallrökta laxen men förmår mig ändå provsmaka ett inlagt köttstycke som jag raskt ratar. Vi bekänner, erkänner, pratar strunt och sunt. Står på samma sida och avslutar med kaffe och en kladdig chokladhistoria.

Stan är söndagssömnig och trafiken gles och lugn. I vägkanten klamrar sig några smutsiga isdrivor kvar i det sista men annars är marken sånär som bar. Jag känner mig vaken och drömmande på samma gång när jag kör tillbaka till St Knut.
Längtansfullt och förväntansfullt tänker jag på en samfälld framtid med någon jag älskar och förnimmer månadens sista dag som mycket välbehaglig.

Vi befinner oss vid ett avgörande där väntan tar sig igenom hålen i verkligheten och reformerar alla öppna frågor till slutna svar. Timmen är slagen för längtans slutstrid och rastlöshetens torra rundgång ger vika för drömmens väna omfång. Tyst fäster jag ett löfte mot din skuldra och till ljudet av ett stilla snöfall, somnar du med himlen mot din bröstkorg. I ett andetag inser jag syftet med februaris varsamma rättframhet och med eftervärlden i rummet bredvid, bidar jag vår tid på gammalt vis..

Jag och Anna var på Simpan och till ljudet av omgivningens dämpade sorl i det mjukt belysta rummet, förnam jag en svunnen känsla av en annan tid. En sagornas och lägereldarnas tid. Vi pratade om fäder, Wilde och konvalescensens ädla konst medan vi drack te och kaffe och delade på en chevréciabbata med valnötter och honung. Stearinljusets låga dansade jakande mellan våra ord och bakom mig satt någon och förde anteckningar i en Moleskinbok med bruna läderpärmar. Det är tillvarons mjuka detaljer jag är svag för.

Halvvägs till hybris känns som en lagom höjd att lägga ribban på.

Friheten jag vinner på få tecken handlar egentligen om en omformulering i min tillvaros inre krets. Ett förvaltarskap i upplösning. I luckorna mellan orden finns rum för innovation som får mitt obeslutsamma jag att pendla mellan formgivning och fatigue. Ett ovanligt utrymme som ömsom nydanar ömsom lamslår. Jag förbehåller mig rätten att rikta tecknen mot egna konklusioner och använder orden jag aldrig yttrar till att för hand göra tillvaron större. I ett förberedande stadium. Vilken inverkan det får min sociala kontext är för tidigt att spekulera i men ju närmre jag kommer mina egna beslut desto svårare blir det att gömma sig bakom andra. Nu är tid att läsa på.

Stieg Larsson – Luftslottet som sprängdes
Efter strikt skönlitterär avhållsamhet under jul och nyårshelgen till förmån för tentaplugg, var detta den perfekta avkopplingen. Kravlös läsning där det i princip räcker med att svepa blicken över sidorna för att absorberas av intrigen, fängslat vända blad och slippa tänka själv.    


Unni Drougge – Lutherska badet
Mitt första möte med Drougge blev en relationshistoria om otrohet, vänskap och moderskap där myten om mannen förmedlas med träffsäker ironi som lockade många förtjusa fniss från min sida. En lättläst feel-good roman.