en Em

Markus Zusak – Boktjuven

Vid upprepade tillfällen under läsningen erfor jag en känsla av att något saknades, att berättelsen aldrig djupnade utan vadade runt på grund, sida efter sida. Visst är det en fin och viktig bok om mod och moral i Tyskland på 40-talet men berättelsen om boktjuven Liesel kommer aldrig upp i tempo och Dödens fetstilta kommentarer blir snabbt till irriterande farthinder för berättelsen. Den 500 sidor långa läsupplevelsen blev till en enda lång transportsträcka.

Sara Beisher – Jag ska egentligen inte jobba här

En underhållande, lättläst roman om ett av Sveriges främsta lågstatusjobb – att vara vårdbiträde på ett äldreboende. Det är jobbet som ingen vill ha. Det är jobbet som alltid bara är tillfälligt. Varmt och rappt skildrar Beisher vördnaden och vämjelsen inför åldrandet, den egna jämmermödan inför livets val och vänskapens vitalitet. Historien är fiktion men innehållet formar ändå ett dokument ur verkligheten och även om författaren inte ämnade skriva en samhällskritisk skröna utgör Jag ska egentligen inte jobba här ett frankt konstaterande i debatten om vårdskandalernas Sverige 2012.

Men en lista kan jag undvara

Marianne Fredriksson – Simon och Ekarna

Fin omläsning. Dock fortfarande inte sett filmen.

Martha Moody – Som en syster

Glad överraskning. Inte alls så chicklit som jag först trodde.

Johanne Hildebrandt – Fördömd

Det sämsta jag läst på väldigt länge.

John Ajvide Lindqvist – Låt de gamla drömmarna dö

Låt aldrig John bli gammal och dö. Låt honom skriva böcker för evigt.

Hunter s Thompson – Romträsket

In i dimman.

Viveca Steen – i grunden utan skuld

Trevligt men tunt.

Thomas Bannerhed – Korparna

Lite väl mycket fågelsång. I övrigt gjorde den ont i hjärtat på mig.

Hunter S Thompson – Fear and loathing in Las Vegas

In i dimman.

Traci Lords – Nattens barn

Börjar som en stark överlevnadsberättelse men planar efter hand ut.

(Lagercrantz O, 2003. Om konsten att läsa och skriva, Wahlström & Widstrand s.20)

Den efterlängtade fortsättningen bäddar för ytterligare en uppföljare.

Patti Smith – Just kids

Boken gjorde mig till ett fan.

Mia Skäringer – Avig Maria

Har man sett ”dyngkåt och hur helig som helst” så har man läst boken.

Det kan ju konstateras att mina bokomdömen inte ligger högst på prioriteringslistan.

Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren Outsider som nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts Himmel. En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap. En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel. Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var Bengt Ohlssons Syster, en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting. Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?

Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.

Tove Jansson – Sommarboken

En riktig pärla bestående av tjugotvå behagliga kapitel som doftar både hav och barrskog. En bok vari man känner en mossig bergknalle under barfotafötter och låter kattungens mjuka morrhår strykas mot sin kind. En bok som får en att önska att man var sisådär sju år igen och hade en farmor att kivas med. En bok där man begrundar de stora frågorna och de små tingen - som schlafrocken till exempel. Den av ”styv filt som hade blivit ännu stelare av saltvatten, jord och annat som följer med tidens gång”. En ultimat sommarbok helt enkelt.

Carlos Ruiz Zafon – Vindens skugga

Som trettonåring hade jag älskat den här boken. Att få sugas in en osannolik historia som tar sin början i ett hemligt bibliotek där huvudkaraktären Daniel ritar ett streck med pekfingret i dammet över en bortglömd bok. En bok som kommer att kasta honom in i ett svindlande äventyr om vänskap, kärlek och ond bråd död. Som nästan tjugofemåring blir jag dock inte lika övertygad. Våra hjältar är nästan lite för bra för att vara sanna och jargongen dem (och sina fiender) emellan, tenderar bli lite väl förnumstig. Överlag vilar det en moralpredikande, nästan pretentiös, stämning över berättelsen och berättandet. Men intrigen är medryckande och spänningen mellan ont och gott engagerar åtminstone mitt naivromantiska sinne. Helt klart läsvärd under ett solparasoll i Grekland

Nicole Krauss – Man utan minne

En betänksam historia om universitetsläraren Samson Greene som till följd av en hjärntumör, tappar sitt minne och lämnar sin fru för att söka efter sig själv och sina förlorade år. Krauss har ett finstämt språk och trots att berättelsen på sina ställen tycks tveka och lämna logiska luckor efter sig, är detta en fängslande historia om identitet, vetenskap, förgänglighet och kärlek. ”Man utan minne” är den typ av berättelse jag själv önskar alstra men då Krauss hann före överväger jag att skriva en parafras (likt Bengt Ohlssons ”Gregorius”) om hur Samsons fru Anna upplevde det att mista sin man till orsak av ett förlorat minne av att någonsin ha älskat henne.

Nicole Krauss – Kärlekens historia

I förordet dedicerar Krauss romanen till, förutom sin man, sina mor- och farföräldrar med orden ”[..] som lärde mig att det finns en motsats till att försvinna”. Denna formulering summerar inte bara essensen av berättelsen om band som aldrig brister, utan inrymmer även en ödmjuk hyllning till Krauss judiska ursprung och de som övervann förintelsen. Sammantaget är ”Kärlekens historia” är en optimistisk och varm tribut till livet, kärleken och inte minst hoppet – fundamentet varpå allt bygger.

Maj-Gull Axelsson – Långt borta från Nifelheim

Jag hyser stor respekt för Maj-Gull Axelsson och hennes rättframma sätt att blottlägga maktens rika skikt som skuld till världens alla orättvisor. ”Aprilhäxan” har jag läst tre gånger, ”Slumpvandring” två och det råder inget tvivel om att jag kommer att läsa om ”Långt borta från Nifelheim” någon gång i framtiden. På driven prosa lär jag känna den svenska diplomaten Cecilia, nyss hemkommen efter en katastrof i Filippinerna, till sin barndomsstad i Smålands inskränkta skogar, för att vårda sin cancersjuka mor. Jag kastas mellan skeva kontraster och olika epoker i Cecilias liv, och till följd av kapitlens oavslutade sekvenser bevittnar jag berättelsen under en intensiv inandning. Långt efter att jag slagit ihop pärmarna, har jag fortfarande inte släppt den.

Gör ytterliggare ett tappert försök att hålla bloggen vid liv.

Harper Lee – To kill a mockingbird

En bok i raden av "tråkiga borden" - trodde jag. Två rader in i handlingen förförs jag av den fina sammanvävningen av moralisk andemening, konturskarpa personporträtt och en livfull miljöskildring. Boken borde ingå i något slags barn-och-ungdoms-uppfostransprogram. Jag har alltid varit svag för berättelser om kampen för rättvisa.

Therese Söderlind – Norrlands svårmod

Historien om ett besynnerligt försvinnande och kedjor av lögner fångar mitt villrådiga intresse i boken första del. När härvorna av frågor sedan börjar nystas upp, tappar jag emellertid fokus till följd av en alltför lättvindig jargong som karaktärerna plötsligt lagt sig till med. När den slutliga upplösningen klargörs under de tre sista sidorna, har jag sedan länge skummat mig igenom texten och slår ihop boken med en besviken suck.

Arundathi Roy – de små tingens Gud

Fortfarande har jag inte bestämt mig för vad jag tycker om den här boken som prisats och rosats av både kända och okända. Lika många gånger som den känns lång och utdragen, lika många gånger förundras jag över det underfundiga språkets inverkan på berättelsens innehåll. Ty trots att jag egentligen vet att det är en sorglig historia om olycklig kärlek och ond, bråd död, blir jag lika förvånad var gång jag upptäcker det.

Jerzy Einhorn – Det är människorna det handlar om

En ödmjuk berättelse om en judisk flyktings resa från studenttiden via professur i radioterapi, överläkare och klinikchef vid radiumhemmet till kristdemokratisk riksdagsledamot i ”möjligheternas land Sverige”. Men framför allt en varm skildring av livets egenvärde, rättvisans moral och mötena man växer i.

Jag har mest plöjt kurslitteratur den senaste tiden och endast hunnit med två förhållandevis lättlästa romaner.  Håll till godo, det fick jag.

Bengt Ohlsson – Se till mig som liten är

Som skilsmässobarn är igenkänningsfaktorn hög – ibland smärtsam, ibland dråplig. Det är märkligt hur många vardagsnormaliteter som två vuxna människor kan bli oense om när de separerar. Och det är märkligt hur mycket skuld barnen kan känna till detta. Ett lättillgängligt språk och en lättillgänglig historia om än om ett allvarligt ämne. Klart läsvärd.

Jonas Jonasson – Hundraåringen som klev ut genom fönstret och försvann

Skyhöga förväntningar bäddar inte för annat än besvikelse. Det här är bara tramsigt.

Jag kom av mig och tiden gick

September

Amos Oz – Berättelser och kärlek och mörker

Ett hänfört berättande och förföriskt språk får mig att mjukna och gå vilse i Odessas kulturarv och den nya staten Israels födelse. Irrar runt i över en månad och hittar ut efter 572 sidor utan att riktigt förstå vad det var som hände.

Oktober

Jostein Gaarder – The orange girl

Klart bästa självmedicineringen mot all form av dystymi. Jostein Gaarders böcker gör mig lycklig.

Sofi Oksanen - Utrensning

Med ett precist, okonstlade språk skildras en gripande berättelse om våld och förtryck, rädsla och kurage i kommunismens kölvatten. En viktig bok som gör ont att läsa men icke desto mindre läser jag den i ett sträck. Och känner att Europas sak är min.

Elin Ruuth – Fara vill

En liten iakttagande prosaberättelse om längtan och sökande som får en brådmogen nästan vuxen tonåring att bulta och slå i hjärtat på mig.

Marjaneh Bakhtiari – Kalla det vad fan du vill

Panthea - Jag hade mer än gärna bjudit in dig till både jul, påsk och midsommar. Om jag bara kände dig.

Malmö - Var är integrationen?

Marlene Hausofer – Väggen

Trots tragiken i upphällningen, lämnar denna iakttagande berättelse mig en känsla av förtröstan, och jag noterar för mig själv att snarast plugga in ”Årspraktikan” i det fall jag av okänd anledning skulle komma att bli den sista människan på jorden. Självbevarelsedrift tänker man inte så ofta på längre.

Siri Hustvedt – Sorgesång

Siri gör egentligen allt rätt. Hon har ett behagfullt språk och skriver detaljerat och engagerat om sina karaktärer som ofta hör hemma i de vetenskapliga och intellektuella rummen, vilket föranleder akademiska dialoger som tenderar kräva en del av läsaren. Egentligen är hon spännande att läsa, men ”Sorgesång” misslyckas där ”Vad jag älskade” lyckades. Kanske beror det på att den enda historien som intresserar mig, (systerdotterns), är den som inte berättas i en annars generöst sammanvävd relationsroman? Hursomhelst resulterade läsupplevelsen av ”Sorgesång” i en oengagerad antiklimax och i skrivande stund minns jag knappt hur den slutade.

Margaret Atwood – Kattöga

En retrospektiv historia om en mörk uppväxt, som med språkrikedom blottlägger mognadens bråddjup och ondskans väsen. Jag sträckläser den på en filt i skuggan i Rönneholmsparken.

J.M Coetzee – Pojkår

Med bristande intresse för fotbollen lägger jag fokus på Sydafrikas andra spelplaner. Pojkår är en liten bok om den stora rädslan att vara annorlunda..

J.M Coetzee – Ungdomsår

..som följs av tiden då man söker vara det.

Margaret Atwood – Rövarbruden

Med samma språkliga finess som i Kattöga, skildrar Rövarbruden människans förmåga och förhållande till ondska, förtal och lögner i relation till våra inre svagheter. Bitvis påminner Atwoods dramaturgi mycket om Majgull Axelssons vilket jag känner mig synnerligen tillfreds med att få upptäcka.

John Ajvide Lindqvist – Lilla stjärna

I lägenheten har det spekulerats med frenesi, främst kring vidden av den beryktade slutscenen av massakern på Allsång på Skansen, men även vilken nivå den språkliga kvalitén månne hålla. Så efter en otålig väntan slukar jag Ajvides nya roman med skräckblandad förtjusning, i vämjelse och förundran. Och låt mig säga så här; språket är verktyget som för berättelsen framåt, borrmaskinen är verktyget som avslutar den.

Edgar Allan Poe – Guldbaggen

Efter ytterligare botanisering bland min sambos bokskatter, fann jag en samling noveller av deckar/sci-fi/skräckgenrens urfader. En del riktigt råa berättelser som garanterat fick många att höja på ögonbrynen i början av 1800-talet.

Bodil Malmsten – Sista boken från Finistère

Mitt första minne av Bodil är från tv4s nyhetsmorgon en sommar för sju år sedan. I vilket syfte hon var där minns jag inte men något i hennes röst när hon frankt fraserade ”jag gillar statens järnvägar”, fick mig att fastna. Kanske var det betoningen på ”staten”, (jag var väldigt uppmärksam på kollektivismens alla attribut på den tiden), som fäste mitt intresse. Kanske var det hennes fräknar. Hur som helst finner jag mycket nöje i att läsa trädgårdsbravaderna på Frankrikes västra spets. Synd då att detta var sista boken från Finistère.

George Orwell – Djurfarmen

Klockren satir om kommunismen i ett nötskal.

Donna Tartt – Den hemliga historien
Ett stycke välskriven intellektuell college-dekadens förvisso, men jag blir besviken på intrigen som förefaller trivial och faller platt. Det ligger mycket i uttalandet att det inte främst är handlingen som gör boken utan de omfångsrika miljöbeskrivningarna, men varför så många läsare tyckts ha utnämnt huvudkaraktärerna till referensgrupp är för mig outgrundligt. Med fallande förväntningar blev Tartts roman ett 700 sidor långt antiklimax.   

Amos Oz – Hur man botar en fanatiker
Natten mellan 30 mars och 1 april sög jag i mig denna lilla pärla skriven av en av min världs många förebilder. Boken innehåller tre utdrag ifrån olika föreläsningar och berör ämnen som fanatism, lösningar på Israel-Palestina konfliken och lusten att skriva. Med stor kunnighet rör sig Oz mellan historiska data och religiösa miljöer medan han med distans och humor argumenterar mellan rätt och rätt. Hur man botar en fanatiker? På sida 28 tillagas mirakelmedicinen som botar fanatism och mildrar konflikter. Med en nypa salt förstås.   

Bob Dylan – Memoarer, del 1

Mannen i min mans liv. En fragmentarisk skildring av valda nedslag i författarens liv som genomsyras av sökandet efter kreativitetens kärna, kryddad med politisk medvetenhet. "Kreativiteten, skriver han, hämtar sin näring i erfarenhet, observationer och fantasi". Jag köper allt rakt av.