Eller kampen om tiden.
Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman. Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.
