en Em

Kvällssolen sipprar in genom byggnadens panoramafönster och fiskmåsarna seglar i zickzack över grönskande trädkronor i parken utanför. Stadsbiblioteket är fyllt till bristningsgränsen inför Paul Austers besök och Camilla har snällt hållit en plats på hyfsat läge långt fram till vänster åt mig. Trots att luften börjar bli ansträngd känner jag mig upprymd och mottaglig. Det är som alla kanaler öppnats. Samtliga sinnen suger girigt i sig intrycken från miljöns alla berättade och oberättade historier. Jag känner att ibland kan det verkligen vara så här klyshigt enkelt. En begynnande sommar blir startskottet varje år. Auster kommer upp på scenen och publiken applåderar. För frågorna står Lise Bach Hansen, företrädare för motsvarande arrangemang på andra sidan sundet. På stötig engelska med påtaglig dansk brytning misslyckas hon dock att skapa dialog och samtalet faller platt på hennes oförmåga att plocka upp trådar. Och ändå är jag inte besviken, utan ser på mannen framför mig i beige tyllkavaj, fragmentariskt skrivande i sin Moleskinebok i pocketformat, och stoppar all hans inspiration i min egen ficka.

 

Gör ytterliggare ett tappert försök att hålla bloggen vid liv.

 

Harper Lee – To kill a mockingbird

En bok i raden av "tråkiga borden" - trodde jag. Två rader in i handlingen förförs jag av den fina sammanvävningen av moralisk andemening, konturskarpa personporträtt och en livfull miljöskildring. Boken borde ingå i något slags barn-och-ungdoms-uppfostransprogram. Jag har alltid varit svag för berättelser om kampen för rättvisa.

Therese Söderlind – Norrlands svårmod

Historien om ett besynnerligt försvinnande och kedjor av lögner fångar mitt villrådiga intresse i boken första del. När härvorna av frågor sedan börjar nystas upp, tappar jag emellertid fokus till följd av en alltför lättvindig jargong som karaktärerna plötsligt lagt sig till med. När den slutliga upplösningen klargörs under de tre sista sidorna, har jag sedan länge skummat mig igenom texten och slår ihop boken med en besviken suck.

 

Arundathi Roy – de små tingens Gud

Fortfarande har jag inte bestämt mig för vad jag tycker om den här boken som prisats och rosats av både kända och okända. Lika många gånger som den känns lång och utdragen, lika många gånger förundras jag över det underfundiga språkets inverkan på berättelsens innehåll. Ty trots att jag egentligen vet att det är en sorglig historia om olycklig kärlek och ond, bråd död, blir jag lika förvånad var gång jag upptäcker det.