Prolog: Om att stapla på höjden.
Vi staplar nya drömmar på höjden och stipulerar vägar dit i samma andhämtning som vi hämtar oss från forna nätter. Jag vaknar utan att ha somnat på riktigt och finner en ny vinkel i rummet att vänja mig vid. Ljuden man bara hör när det är tyst ramar in tillvaron och varat hamnar på kollisionskurs med världen som krockar med verkligheten. Det smäller och jag blinkar reflexmässigt bort explosionens smärtsamma dissonans tills den når en lagom långsam frekvens och får tiden i åter balans. Ett mellanrum uppstår och mellan det och rummet bryter en dröjande dyning av rörliga texter fram. Jag rör mig aktsamt mellan orden och lyssnar aktivt till språkens mosaiker om missmod, armod och högmod. Historien är inte ny bara ytligt omarbetad och vi upprepar den genom att stapla våra synder och drömmar på höjden medan vi stipulerar nya repliker om vår genetiska arvsmassa som förklaring till varför vi ger upp när vägarna blir för långa. Sedan går det en tid och vi ångrar oss. Och får försöka igen. Historien månne inte vara ny men likväl är den full av nåd och frikostig med nya prologer. Jag är nu i upprinnelsen av min tolfte och staplar fortfarande allt på höjden.
