Ljus
Klockan är 05.32 och dagens första ljus tränger in genom nedskevade persienner och fördragna gardiner. Jag vaknar föga utvilad med drömmens känsla kvar i kroppen och minns vad jag tänkte innan jag somnade. I munnen vilar en familjär eftersmak av gårdagen och med ett enträget brummande vispar den lilla bordsfläkten den kvalmiga luften runt, runt i rummet. Jag drar täcket över huvudet och försöker somna om men ljuset tränger in genom textil och hud och kräver mina sinnens fulla uppmärksamhet. Först blir jag irriterad och förbereder en djup suck innan jag hejdar mig mitt i andetaget. Ligger stilla. Andas sakta ut luften genom näsan. Väntar. Smygande klättrar en strimma av ljus över väggen som sakta avslöjar ett löfte om rörelse trots att det är vanlig veckodag i en vanlig månad i ett vanligt sommarsverige. Men ändå inte. Jag känner efter men förnimmer ingen veckokänsla. Jag synar eftertänksamt bokhyllan och följer den vandrade ljusstrimmans färd över bokryggarna. Hundra och en dag, tusen och en natt.. Jag begrundar gårdagen och biter mig i underläppen medan jag motvilligt erkänner för mig själv att det inte alltid är avstånden som utgör äventyret utan att även det på hemmaplan som ömsom värker, ömsom berör också fullgör platser för främmande upplevelser men att det kan ta emot att vilja upptäcka exotismen bakom kända konventioner och en medfödd grammatik. Att det största äventyret ändå är att ärligt närvara. Så jag börjar tänka på mod och att våga stanna på en plats, i en kontext, i en relation, nära eller långt borta medan ljusstrimman försvinner ut i hallen för att lätta upp ett knappt märkbart mörker och jag somnar så småningom om till ljudet av en vaknande stad en vanlig tisdagmorgon i ett vanligt sommarsverige.
