en Em

Det kan ju konstateras att mina bokomdömen inte ligger högst på prioriteringslistan.

Inledde förrförra månaden med en omläsning av Torbjörn Flygts Underdog. Mest som en uppfräschning inför uppföljaren Outsider som nu pryder bokhandlarnas nyhetshyllor, men även för den värme jag upplevde i Familjen Krafts kök och för chansen att än en gång få se Malmö i sjuttiotalets ljus. Nöjt kan jag konstatera att ingenting har förändrats sen sist jag läste Underdog, jag tycker fortfarande lika mycket om den. Därefter fortsatte jag med Flygts Himmel. En helt ok skildring av ett Malmö som inte beskrivs i klartext men vari fyra olika människoöden korsas titt som tätt utan de berördas vetskap. En lättsmält historia om vardagens tragedier, segrar och skådespel. Därefter följde två besvikelser. Först ut var Majgull Axelssons Is och vatten, vatten och is. En historia som helt saknade den nerv som alla hennes andra böcker innehar. Karaktärerna utgör förvisso fortfarande objekt för intresse och det driv som finns i historien är helt och hållet deras förtjänst men när handlingen når sina sista kapitel känns det hela platt, tafatt och lite långsökt och jag tänker ”mycket väsen för ingenting”. Sist ut var Bengt Ohlssons Syster, en bok jag impulslånade på biblioteket. De tvåhundrasjuttio sidorna lämnar mig frågvis och i ärlighetens namn så förstår jag ingenting. Sorgen och förvarsmekanismerna, visst, handlingen, nej. Porträtteringen av Majouries föräldrar som två tragiska skuggfigurer hågset hängande i historiens utkant gör mig bara irriterad och likaså Majouries tjat om hur rolig hennes familj är. Och katten? Vad fattas den egentligen?

Med bokfacit i hand hade jag hellre läst Underdog ytterligare en gång.

Senhösten ruskar löven av träden och jäktat trampar jag fart genom Pildammarna. Hjulen på cykeln snurrar runt, runt. Fort, fort. Tiden går. Veckorna försvinner. Minuterna avlöser varandra. Mina tankar far åt olika håll. Repulsiva som magnetiska motpoler omöjliga att länka samman.  Omöjliga att skapa satser av. Jag överväger sammanfattningar fulla av förkortningar men vet inte i vilken ände jag ska börja. När kom jag hit? Och hur? Någon ringer på en klocka och jag rusar vidare in i nya sekunder. Redo att planera, strukturera, prioritera och riskanalysera. Tid, är det ens mätbart? Relaterbart? Kronos. Logos. Jag räknar andetagen och ser på pulsklockan vars visare sveper sekunderna från urtavlan medan jag minns en gammal dröm om en man som försökte tvätta bort tolv år från sitt ansikte. När jag sätter mig på cykeln igen så har det redan blivit mörkt. Tid är liv, skriver Ende. Och livet bor i hjärtat. Och medan jag trampar hemåt över den lövbeströdda asfalten med sjukhusområdet vilande i mörkret bakom mig, inser jag att tiden inte enbart är en kamp om livet, utan även en känslosam resa genom det.