en Em

between our bodies is too much weather
and a diluted trace of earthy scents and
                                liquorice at dusk
for the rain to end our days with a task of taste 
to veil the road where fairies hide
                                when morning breaks

it takes him no longer but a broken minute
passing the scents of tomorrow's stories 
searching his pockets patching his past with a
borrowed drunkenness from the ocean

                              salt meets my shore

and I encounter his weakness defenceless
to the effect of time and cause of change
where the soil is still warm when day comes
to closure
                             only resting in my hand
sensing near is coming closer for every lonesome
sailor lost at see of unknown water seeking
land in his reflection
                             
                           barefoot crossing border
                        with my heart as only weapon

Utan vantar har jag vinter i händerna och vaknar i den andra änden av världen. Egentligen är det vår men det märks knappt för mina händer är kalla och mina fingrar är stela och jag har svårt att hålla i pennor och öppna skruvkorkar på Lokaflaskor. Svenska är det språk jag talat mest men Sverige är det land jag känner minst. Känner mig minst i. Känner gör jag för övrigt i överflöd. Närvaro och frånvaro. Kyla och värme. Tillgång och efterfråga. Känner efter gör jag desto mindre för än så länge finns det ingen tid att tillgå för alla passerade nu. Jag funderar på att byta kalender, följa månens faser och fly utomlands. Förflytta mig baklänges och förlora mig själv på en plats där solen smälter frusna handleder. Kanske misstar jag mig för att längta bort när jag egentligen väntar på tillbaks men om tillbaks inte infinner sig så flyr jag utomlands i alla fall. Men jag tar med mig ett par vantar. Bara fallifall.